mysis in the city

Fantastiskt, jag har funnit ännu en melankolisk lågmäld film till min samling av favoriter. Hjärtskärande bitterljuv kärlek, men med lyckligt slut. Det är precis min melodi, har jag upptäckt. Jag vet inte riktigt varför det tilltalar mig så mycket, men det är samma sak med musik. Bitterljuva melodier och texter ska det vara. Kanske är det min känsla för dramatik. Små gester, tyst lidande och gränslösa känslor under ytan, som inte riktigt syns på utsidan. Nej, jag lider inte ärskilt mycket, men jag önskar nästan att jag gjorde det. Ni vet, på ett konstnärligt poetiskt och kärlekskrankt vis. Som mina favoritmusiker alltid verkar göra och huvudkaraktärerna i mina favoritfilmer. Helst lite martyr-likt, då är det som allra bäst.
Dagen har i alla fall präglats av denna underbara film och musik av Eva Cassidy. Lagom melankoliskt för en söndag, tycker jag.

Jag har funderat på en sak. Det är en tanke som legat och grott hos mig i många år, kanske ända sedan gymnasiet. Jag vill skriva en bok. En bok som jag själv skulle vilja läsa. Jag vet inget om hur man skriver böcker och jag har ingen aning om hur jag skulle gå till väga. Eller vad den skulle handla om. Framför allt vet jag inte om jag någonsin kommer att genomföra det. Troligtvis inte. Men nu när jag sagt det högt kanske jag blir tvungen. Tänk om det är mitt kall i livet, utan att jag vet om det? Den saknade pusselbiten.
Jag kanske borde prova och se hur det går. Det kan ju inte bli värre än att jag misslyckas, och i så fall kommer ingen att få läsa det. Men att vara en misslyckad författare är ju pinsamt klyschigt...

Ja ja... om någon har några förslag är ni välkommna att presentera dem. De kan knappast vara sämre än mina egna obefintliga upplägg!

Nästan läggdags nu, när blev klockan så mycket?

Dagens låt är Eva Cassidy´s version av "Dark end of the street". Underbart när covern är bättre än originalet, då blir jag lycklig.


Kanske en av filmhistoriens vackraste kyssar